steffiteffin.blogg.se

Miljonprogrammets invasion på landsbygden

Du anländer med bil. Fram rullar du, genom skog och bebyggelse. ”Vad är detta? En massa hus, bara massor av hus!” säger du. Ja, du blir förvånad av denna enorma mängd hus. Det ser ut som man släppt gula och röda bostadsområden ifrån skyn, rätt ner i skogen. Du anländer till centrum, där du möts av en stor parkering full med bilar. Trots att det inte är varmt ute ser du ett moppegäng som tappert trotsar kylan. En tvåbarnsmamma knuffar kundvagnen full med kassar till bilen. ”Var är jag?”

Du är i Viksjö, en kommundel i Järfälla, en kranskommun nordväst om Stockholm. Att ta sig från Viksjö centrum till Centralen tar cirka 30 minuter med bil och 40 med kollektivtrafik. År 2005 bodde det cirka 15 000 personer i området.[1]Det är få som vet var detta område ligger, men om man säger vid Jakobsberg brukar det ringa en klocka, då den platsen ändå ligger på pendeltågslinjen. För att komma till Viksjö kollektivt måste man åka buss, oftast går busslinjerna till eller ifrån just Jakobsberg.

Området är uppkallat efter Viksjö gård, och som det ser ut idag är byggt på 1700-talet. Nu mera är det ett behandlingshem för ungdomar.[2]Gården är nu omringad av parhus. På andra sidan vägen finns ännu fler. I Viksjö finns det till största del radhus, parhus, lägenheter. Mot kanten av naturreservatet finns också ett område med villor, vissa tomter slutar så nära gränsen att man kan kasta en kotte på ett stackars reservatträd. Nästintill all bebyggelse är i sann 60-, 70-tals arkitektur. De årtiondena tyckte man att brunt, gult och rött var riktigt heta färger.

De flesta bostäder är ett resultat av miljonprogrammet, som pågick från 1964 till 1975.[3] Det rådde stor bostadsbrist i Stockholmsområdet. Men under miljonprogrammets period byggdes hela 1 006 000 bostäder. Lyckat; då målet var en miljon bostäder på tio år. Begreppet miljonprogrammet används oftast idag om de hus som byggdes under den perioden. Stora bostadsområden med likadana hus, möjligtvis i olika färger.

Allt är uppbyggt kring Viksjös eget Mecka: ICA kvantum. Här samlas viksjöborna för att handla chips, cola och entrecote inför den kommande helgen. Praktiskt nog ligger systembolaget också nära tillhands. Pizzerian lika så. Vill man mysa lite längre i denna oas kan man skrapa en triss eller ta en saftig varmkorv i fiket för en femma.  När vallfärden är avslutad så sätter sig den typiske viksjöbon i bilen (det är ju så långt att gå med två kassar) och kör hem till sitt radhus. Där öppnar man rödvinet, bag-in-box så klart, och tittar på Let’s dance eller liknande såpa. Barnen mumsar glatt på sin välfyllda godispåse, och när de väl gått och lagt sig, byts kanal på Tv:n till något mer barnförbjudet, som Morden i Midsomer.

Att Ica är populärt är ingen hemlighet. Inte så märkligt, då det är den största (och enda) matbutiken i Viksjö. Butiken är välsorterat, med egen charkdisk, konditori, och kök med färdigrätter och catering. Butiken innehåller mycket, och många handlar här. Det märks synnerligen på fredagar, då den korta biten till mjölken tar märkbart längre tid. Butiken sponsrar också många av områdets idrottsklubbar, till exempel fotbollsklubben IFK Viksjö. Det ryktas även att affärens ägare bor i en flott villa, med ett stort antal bilar.

Något de flesta som är uppvuxna i området kommer minnas är Grodparken. Egentligen heter den Fastebolparken, men namnet Grodparken är så pass mer använt att nästan ingen vet vad den egentligen heter. Parken blev nyligen upprustad med nya gungor och lekredskap, men parken är fortfarande Grodparken, precis som för tio år sedan. I parken hittar man alltid högljudda barn, som klättrar där man inte ska klättra på klätterställningen, eller tävlar i vem som kan gunga högst. På dagarna finns där också ibland ett helt dagis på plats. Härligt, tycker dagisfröknarna, då de kan ta en varm kopp kaffe ur den medhavda termosen, och sola sig i det ännu varmare solljuset.

Parken nyttjas även flitigt när kylan biter en i näsan. Det finns alltid någon som pulsat sig dit. I parken finns nämligen en lagom hög kulle, perfekt för små barn, då det inte heller finns någon bilväg i närheten. Ned för snö och is far barn på pulkor och stjärtlappar. Föräldrarna huttrar och väntar på att få återvända till sitt varma radhus. Dagisen återvänder även de med på vintrarna, och denna gång har fröknarna verkligen nytta för sitt medhavda kaffe.

En annan populär plats är naturreservatet i Viksjö: Görväln. Delen av reservatet som ligger i Viksjö heter Hummelmora. Det ett område med granskog, ängar, hagar, vatten och fornlämningar. I de gröna hagarna kan man hitta fluffiga gotlandsfår på bete. Eller ett par kor av rasen highland cattle, som kikar nyfiket på en under sina luggar. De gör dock inte mycket besvär på att flytta på sig om man kommer nära, antagligen är de vana med att människor rör sig genom hagarna. Vilket inte är förvånande, då reservatet är en populär rekreationsplats. Det finns bland annat grillplatser, stränder och ett elljusspår. [4] Många har nog även minnen från orientering med skolan i Hummelmorahagarna.

 En känd plats i reservatet är Koffsan, en liten ö som ligger precis utanför hamnen för kommunens båtklubb. Ön är känd eftersom att en mycket växtintresserad universitetsstudent besökte sjökrogen som låg där på 1700-talet. Studenten hette inget mindre än Carl von Linné. Han tog tillvara på tillfället och kartlagde växterna på ön, de sammanställde han till en bok; Koffsaflora, skriver Birgitta Johansson i sammanställning av diverse järfällalitteratur.[5]

Inte många som bor i här jobbar i Viksjö. Antingen så tar man bilen eller bussen till en av Järfällas andra kommundelar, eller så väljer man att pendla in till Stockholm eller annan ort. Detta är inget nytt för boende på platsen, redan år 1878 åkte arbetare dagsturer till Stockholm. Det gick ett tåg på järnvägen i Jakobsberg; ett så kallat mjölktåg. Ibland gick det inte när det var riktigt dåligt väder om vintern. Då fick man hoppa i hästsläden och åka till Norrtull själv.[6]Det var en lång färd att göra då Viksjö ligger ca 2 mil från Norrtull.

Den äldsta boplats man hittat i Viksjö är Gåseborg, som är ett fornminne från bronsåldern. Beläget ca 70 meter över Mälarens vatten vid en brant bergsluttning var det nästintill omöjligt att inta. Borgen var säker mot alla väderstreck utom öster. Där byggde man två stenmurar, den yttre muren är ca 3 meter hög, 10 meter bred och 80 meter lång. Det gick alltså åt en hel del stenbumlingar till bygget. Borgen var i burk fram till vikingatiden, som bygdeborg.[7]

Viksjö är inte fattigt på fornlämningar. Cirka 7750 finns bevarade. En är lite mer betydande.  På 1800-talet hittade man en runsten när man sprängde för ett bygge. Stenen gick i bitar, men man lyckades lappa ihop den. På stenen omnämns Viksjö, dock vid namnet Vikhusum. Det betyder att det troligtvis har funnits bebyggelse vid Viksjö gård ända sedan 1000-talet. Knut hette han, han som lät rista och resa stenen för sina föräldrar och syskon. Idag står stenen vid Jakobsbergs folkhögskola.[8]

Än idag kan man ana att platsen varit landsbygd. Namn på vägarna som Slåttervägen, Tröskvägen, Såningsvägen och Lantmäterivägen vittnar om platsens förflutna. Sedan finns det fortfarande åkrar, som ligger som plåster mellan bostadsområdena. Den största gården har alltid varit Viksjö gård, och på 1800-talet bodde där en ung man som skrev dagbok. Den boken finns kvar, och där kan vi läsa om roliga filurer som bott i krokarna.[9]

Han berättar bland annat om gamla fru Nilsson och fattighjonet Stina-Kajsa. Fru Nilsson hade en sångröst som få, falsk och i otakt. På den tiden gick alla i kyrkan på söndagar, och frun tvekade inte inför att ta ifrån magen. Sina-Kajsa tyckte inte om förhållandena på fattighuset, men trots att hon var fattig var hon inte dum. På fattighuset fick de lite mat, och Sina-Kajsa visste att på de andra gårdarna och torpen så fanns det. Genom att gå runt på de olika gårdarna och prata fick hon reda på allt saftigt skvaller. Sedan berättade hon vad hon hört till de andra hushållen, och de gav henne mat när hon besökte. Berätta kunde hon minsann, hon trollband alla lyssnare med sina ord. De märkte inte hur mycket hon åt, lite som historien om att koka soppa på en spik.

Men det finns skumma filurer än idag. Någon alla som bor i Viksjö stött på är en man som alltid springer till bussen. Flåsandes med en plastkasse från Ica kommer han. Det flottiga, lockiga, axellånga, grå håret studsar i takt. Glasögonen immar när han kommer in på bussen, han hivar upp ett paket kakor till chauffören och sätter sig på sätet längst fram. Under resten av turen konverserar han med chauffören, och när han hoppat av fortsätter han med att springa vidare mot okänd destination. Ingen vet var han bor. Ingen vet var han jobbar. Ingen vet varför han alltid springer. Men alla vet att han finns.

En annan välkänding från Viksjö är Daniel Afshinnejad, mer känd under namnet Daniel Paris. Han blev känd då han medverkade i realityserien Ung och bortskämd på SVT1 och vann. Numera driver han en framgångsrik blogg och medvekar i andra Tv-produktioner.

Den genomsnittlige viksjöbon är ändå inte en äldre herre som springer till bussen eller en bortskämd yngling. Herr och fru Svensson är en bättre beskrivning. Med radhus, bil, barn och ett jobb som kräver en alldeles för varm kostym. När de blir gamla bor de kvar så länge de kan, även fast barnen är utflugna för länge sedan. Det är något som gör att de inte flyttar därifrån. Kanske är det av bekvämlighet, kanske är det av sentimentalitet. Eller så är Viksjö ett trevligt och lugnt område att bo i. Där man kan gå på skogpromenader eller ha grillfester i trädgården. Man måste bara se till att ingen gäst tappar bort sig i områdena med något som verkar vara oändligt med likadana hus.